PillanH

Alla känner vi igen ett steg fram men även två steg tillbaka. Precis när man väl känner att man kan njuta så kommer det något och sätter stop så det blir som om man tar två steg tillbaka och får nästan börja om. Ibland tror jag man kan jämföra livet med ett spel som fina med knuff elr ett kortspel som aldrig tar slut. När man får en siffra får man bestämma om man vill gå elr ta ut en ny spelpjäs på banan. Man gör val man tar steg. När man väl kommer fram till en annan spelpjäs kan man knuffa ut den elr så går man bara förbi och lämnar den till sitt eget öde med att kanske gå i mål vilket alla gör förr elr senare bara för vissa tar det längre tid och man kanske måste tänka mer på vilka steg man ska ta och vilka man ska knuffa ut. Även hur många man vill gå med. Men ibland vill man gå ensam. Se på världen ensam utan att höra på va alla andra tycker utan att bara för se den. Att bara gå upp på ett berg och stätta sig där för några minuter för att titta ut över en sjö elr en stad. Känna vindarna som blåser och höra fåglarna. Men just att för vissa är livet ett spel. Några leker med folks känslor och liv. Varför inte bara säga sanningen från början? Så man slipper de med ett steg fram sedan två tillbaka bara för att man trodde såå mycket än va det va..
Livet är något som man inte förstår sig på och ibland vill man bara fly men sedan kan det vände och man känner sig lycklig även om man precis blev ut knuffad av någon annan på brädet men då tar man bara ut en ny och försätter att gå för i mål ska man det är viktigt. Och det där med misstag jo det gör alla men man lär sig av sina misstag och fortsetter! Så gå, gå i mål!