Just nu har jag tappat något som är viktigt.. Jag har tappat en glans av mitt liv, det som utstrålar hela mig.. Jag har tappat mitt leende. Mitt äkta kärleksfulla leende.. Hela dagan har varit på botten och så även min glans. Min utstrålning har sagta börjat avta och jag känner mig helt ensam. En stjärna på himlen är aldrig ensam men att vara en bland alla andra som lysser för att bli uppteckta, en stjärna bland miljoner andra.. Hur gör man när glansen redan har mattats av?? Man ska aldrig tappa sin glans men det är lätt att andra tapparbort just MIN! Jag känner inte min framtid och min sista trygga gräns försvinner den 10/6-11... Skolan slutar och nu ska man börja jobba... Jag vet inte om jag kan.. Jag vet inte vad jag vill.. INGEN stöttar mig som jag vill bli stöttad!!!! Jag känner mig så ensam.. jag har tappat min glans och därmed mitt lyckliga kärleksfulla leende.. Det som kan väcka det till liv är hopp.. Hopp om en tryggframtid. Där man är stöttad, omtyckt och aldrig ensam.. GE MIG ENERGI!! Jag behöver dig, min inre kräfta.. Visa mig vägen och led mig till min framtid.. Tiger skydda mig och ge mig styrka att lyfta från marken och glänsa som en stjärna på himlen!!
Jag funderar på att börja skriva en annan blogg. Funderar på att göra en ny men ändå ha kvar denna för att det kan vara skön att förbedla en form av budskap som man tänkt på och det är sååå skönt att bara logga in här och skriva lite om va man går runt och tänkter på. Men va jag har fattat det som så är det svårt att läsa mina texter om man inte är som mentalt förberäd vilket jag kan förstå. Det är inte alltid lätt att skriva på ett sätt som om inte fångar en i en liten ondcirkel me, kom ihåg att detta är mina tankar och inget jag går ut på nätet för att hämta, utan mer för att skriva ner och dela med mig av. Alla har åsikter och några av dem hamnar här. Jag är glad att folk allafall har varit inne och tittat, men som sagt jag förstår att det är inget man direkt går och sätter sig och läser. Sååå nu funderar jag på att starta en ny blogg som handlar lite mer om oss. Kvinnor! Detta är ett väldigt intressant ämne men innan jag går in mer på det så kommer det nog inte skrivas varje dag för jag ser inte blogg som någon dagbok utan mer något man skriver i lite då och då. Att tjata om samma saker är inget man vill läsa om, inte jag allafall såå jag går utifrån det! Är det något ni vill säga så skriv! Det är inte svårare än att läsa, jag lovar! Den nya bloggen skapas när jag har tid och får hjälp att fixa den så snygg att alla vill ta sig en titt. Tillsdess ha det bra! Kram kram!
Jaha nu var det ett nytt år igen. Känns som det inte var alls länge sen det var sommar. Men men nytt år och snart är det skola och livet gå vidare. Men något jag hatar är när man ser tillbaka på förra året 2010.. Jag kommer nog aldrig tycka om det.. Alls.. För mkt skit och för mkt bråk.. Nej 2010 ska ligga långt bort och skall aldig minnas.. Minnen skadar mer än de läker. Speciellt när det är jobbiga minnen. Bara en bild som denna... Den gör så att det börjar dra i ögonen och får hjärtat att dunka på.. Livet börjar att hitta tillbaka men minnen.. Fan för att de inte försvinner.. Vrf?? Varför kan man inte glömma det man vill glömma och minnas det man vill minnas?? Vi människor är konstiga. Men något måste det väl medföra.
När ska folk lära sig, att man är värd så mycket?! Varför blir man ner tryckt bara för att man ser ut på ett visst sätt?? Shit så jävla trött på att höra hur folk har/är trackade bara för att de är sig själva...
Jag gillar mitt liv, visst kanske inte alla 365 dagar om året men allafall 200 av dem. Ibland har man skit dagar och man vill inte göra annat än att skrika på folk men man har inte rätten att göra det! Men när folk börjar göra saker utan att ha visat saker iförväg det är då man bara blir förbannad! Varför helt random bli arg på en och skälla på en?? Jag fattar inte... Shit man börjar tröttna på det så kallade vardagslivet.. Men människor gör val och måste stå för dem!! Suck när lär man sig?? Troligen när man själv blivit sårad i själen och inte på kroppen. Man säger att sår i själen aldrig läker men jag undar om det är sant elr inte.. Mer att det är något som ligger i bakhuvudet och aldrig försvinner men att själen blir skadad undara jag om.. Alla sår läker med tiden tror jag, tillsammans med vad livet ger och tar. Ge och ta med en balans i livet. Haha om man ändå kunde stoppa tiden ibland.
