Vakna upp, höra hur någon andas. Känna någons närhet och värme precis brevid. Se in i djupa mörka ögon som visar ett leende. Tystheten runt och hjärtslagen som hörs tyst. Två händer som möts och flätas ihop... Det är som att man sover och drömmer om något som man inte trodde kunde vara sant. Men man är verkligen där och hör hur någon andas.
Människor är ibland vackra och varför ibland är för att när man är sårbar och visar de små svagheterna blir man så vacker. Man låter sig visa att man är lite utelämnad och sårbar. Det är aldrig lätt men när de små ditalgerna för dem visar sig passar man på att ta dem.
Det är aldrig lätt när man är säker på sin sak men inte vet vad andra tycker. Hur får man tag på ett svar som kan leda till två saker? Man tar små steg och väntar på ett svar och är det ingen som visar tecken på att ta det stora steget för att gå vidare tillkallar man modet inte bara det som säger att allt ska gå bra utan även en liten skyddväg som ska hjälpa till att hålla uppe känslan av att man hade mod att fråga.
Tiden är ett bra hjälpmedel men väntar man förlänge utan att känna av gränsen mellan två världar kan det vara svårt att hitta tillbaka till det som man tänkt från början. Det är aldrig lätt att vara kär och fråga vad den andra känner men man måste våga ta steget annans kommer man aldrig fram till ett mål.
Jag vill nå mitt mål och samlar mod till det.